Det blir inte alltid som man tänkt sig.

Sjukdomen har haft mig i ett järngrepp sedan början på januari. Det innebär att jag inte har kunnat träna som jag vill, inte kunnat träna alls faktiskt. Det i sin tur gör så att jag inte "kan" söka till PHS nu i vår (sista ansökningsdag 15 mars) och det är ju det jag vill...

Åkte till jobbet i morse med den värsta jobbångest jag någonsin har haft. Jag som normalt inte känner så. Är så trött på att va själv, inte ha någon som helst fritid eller någon att prata o fika med. Jobbet ger mig inga som helst utmaningar längre och jag tycker att det är så jävla trist. Jag MÅSTE där i från innan jag dukar under av tristess...

Varför?!

Är så less på allt just nu! Huvudet bubblar över och känslorna svajar. Önskar så att det ibland fanns enkla svar på livets bekymmer...